Det är sååå säkert...

Jag satt och spelade spel på mobilen, så där som man gör ibland. Slappna av och inte tänka på någonting. Och det kom reklaminslag efter reklaminslag, så irriterande. ”Spela det här spelet!” ”Köp den här grunkan!” Blir jag verkligen så lycklig om jag får en smoothiemixer? (vad ska jag med den till?) Eller av perfekta förlorade ägg, varje gång! (jag kan koka ägg. Det är gott) ”Vi har resor du säkert vill åka på!” Nej, det vill jag inte. ”Men om du betalar litegrann, så kan du slippa reklamen, helt och hållet...eller nästan.”. Åh, det låter ljuvligt. Ok då, jag betalar. ”Nej, det går inte! Du vill inte göra köp i apparna!” Ok, jag vet att jag är förnuftig. Men den här reklamen gör mig galen. Jag får väl ändra det lite tillfälligt. Då går jag till Inställningar och … jaha, vad gör jag där? Jag ser inget som ser lämpligt ut. Jag får googla på det. Skärmtid, ska det stå under. Ja men det var ju självklart, att jag inte förstod det direkt?? Skärmtid, klick. Och så vill jag ändra. Ja men då måste du ange pinkod! Pinkod? Vilken pinkod?? Har jag satt någon pinkod på detta? Jag försöker några. 1111. 4321. 6666. Nej. Alldeles strax tycker ifånen att jag inte ska pilla på det här när jag inte vet vad jag gör; nu får du lugna ner dig och vänta fem minuter. Ok ok, säkerhet. Jag letar rätt på hur jag ska ändra denna pinkod som jag inte vet om att jag satt. Jag loggar på ett konto, och byter password (nej, du får inte välja samma som du haft förut!!), och ändrar pinkoden; bra, nu kan jag fixa detta. Pinkod? Nej, fel pinkod, nu igen! Du får vänta en timme! Men vad i...?

Jag får tid på mig att sitta på balkongen i solen och reflektera lite över säkerhet. Blir det säkrare för att det blir hysteriskt? För att det blir helt omöjligt att komma åt, och komma ihåg? För att jag får något halvdussin mail varje gång jag loggat på kontot, och att jag ändrat password igen för att jag inte kommer ihåg att jag kan logga på mig? Jag kan förstå tanken...men att få mail varje gång jag loggat in via paddan...? Någon gång borde övervakningsdatorn känna igen min padda.

Och så kommer jag helt osökt att tänka på boken jag läste nyligen. Både trollkarlarnas värld och mugglarnas fick komplett säkerhetshärdsmälta när den fruktade fången rymde från Azkaban. Dementorerna ryckte ut. Jag vet inte om jag tycker det känns betryggande att kontrolleras av någon som lite godtyckligt kan komma på idén att suga ut min själ; är de verkligen på den goda sidan? Vill jag vara på samma sida som de? Inte för att jag vet om jag vill vara mot dem heller... I vilket fall: lösenordshanteringen gick totalt i spinn, och det blev lösenordsbyte flera gånger per dag. Vad händer då? Jo självklart, så är det någon som i förtvivlan skriver ner alla password på en liten lapp, och lappen hamnar på outgrundliga men ofrånkomliga vägar i den fruktade fångens händer, och han har inga problem att ta sig in. Käre Neville Longbottom, alla omöjliga passwords skyddshelgon. (nej, han kom förstås inte in. Han tappade ju bort sin lapp.)

Och för den som tycker att fantasy inte är sant, hur väl Hogwarts och Trolldomsministeriet än speglar verkligheten, så kan jag hitta säkerhetsabsurditeter i den verkliga världen också, även utan dementorer (tror och hoppas jag, men är inte hundraprocentigt övertygad). Jag läser i tidningen om hemtjänstens bilar med alkolås. Det är bara det att, i dessa coronatider, så reagerar alkolåsen på handspriten, och kan inte köras. Ska man skratta eller gråta?

Det har gått några veckor. Jag har inte ens lyckats räkna ut vilket konto jag ska ändra den okända pinkoden i. Reklamen firar triumfer i alla mina spel. Och du kan få slippa reklamen, bara klicka här...! Jag är sååå lycklig.

Kryddhyllan.

När man ändå bara är hemma och har tråkigt, kan man ju ta och gå igenom skåpen. Jag kom på idén alldeles själv, innan jag läste den på facebook.

Kryddskåpet. Jag öppnar dörren och tittar på det. Behöver man ha tillstånd för en arkeologisk utgrävning? Hm. Så länge jag inte berättar för någon, så går det nog bra. Jag börjar med en okulärbesiktning. Vad kan jag se?
Kryddburkar kanske? Ja, massor, massor. Små burkar. Stora burkar. Påsar. Kvarnar. Hur ska man hitta rätt burk? Hur vet jag ens vad det kan finnas, vad jag ska titta efter? Inte börjar jag använda Sea salt barbecue, eller rökt paprika bara sådär. Ska jag börja välja kryddor på ren slump, för lite kreativ matlagning? Tveksamt, tycker B. Man ska respektera varje kryddas egenart.

Jag minns en novell jag läste en gång, om mormor som lagade mat lite på känn, vandrade skumögd omkring i skafferiet och plockade något här och något där, och alla var lyckliga att få äta världens underbaraste mat. Så kom någon på den ljusa idén att skaffa glasögon till mormor, så att hon såg vad hon lade i maten. Och maten var totalt oätlig, tills någon kom på idén att gömma glasögonen, och allt blev som förut. Tror inte att det funkar i min kryddhylla. Så skumögd är jag inte. Och inte så matbegåvad heller.

Bäst-före-datum från 2016. Jag tror inte vi använder den där kryddan särskilt ofta. Smakar den ens någonting efter alla dessa år? Skulle vi sakna den om vi rensar ut den? Jag tar risken.
Salt. Grovt salt. Örtsalt. Rosa salt. Havssalt. Smaksatt salt. Rökt salt?!! Rökt? Vad tänkte jag där?
Lösa tepåsar. De är B:s. Dem tar han inte. Lösa tepåsar förblir lösa tepåsar, på hyllan, i all evighet
Löste. Lös-te alltså. Prince Philip hittade jag längst upp längst in. Vad gör han i min kryddhylla? Undrar vad det är för smak. Och undrar hur det är tänkt att jag ska komma åt, eller ens ihåg, det teet längst upp längst in. Sabotage kallar jag det.
Buljongtärningar. Från ett tidigare liv, tror B. Det ser så ut, om man tittar på datum
Nu gäller det bara att ställa tillbaka det som ska tillbaka, på ett intelligent och genomtänkt sätt. Och med respekt.
Tror jag tar en kopp kaffe till.

Tråkigt

Tråkigt. Tråkigt tråkigt tråkigt. Skribenten sitter i karantän, som alla andra.

Men allvarligt - kan man spärra in en skribent i karantän? Så länge skribenten har penna och papper, eller åtminstone en pc, så har hen allt som behövs. Det är tillåtet att skriva. Och det är det som en skribent lever för, att få forma små (eller kanske stora) ord på papper. Nej, jag ska välja små. Det är de som är viktiga, har jag lärt mig. De stora orden, de är bara till för att förvilla, för att få folk att tro att jag tänker stora tankar. Men det är bara små tankar som klätt ut sig, för att lura folk, för att verka stora och djupa och imponerande och komplexa. Gå inte på det!

Men har verkligen skribenten allt som behövs? Skrivandet, ja det är nödvändigt. Det som saknas, det är andra människor. Krama. Prata. Skratta ihop. Allt det där som gör livet speciellt. Nej. Det är bara inställt. Alltihop. Skribenten får ingen input. Allt det roliga och tänkvärda som andra människor säger. Lyssna in, spana in, snappa upp en massa kul. Det går inte, det finns inte där. Inflödet har torkat upp helt. Jag får lita till det som finns i mitt eget huvud. Och där är det torrt. Jag får gräva. Det har jag läst i böcker, om folk i öknen, som gräver och gräver, lite fukt anar de i sanden; kommer det mer, längre ner...eller får man försöka samla ihop fukten? Alltid blir det några droppar, om man har tålamod.

Sitta hemma. Göra ingenting. Det kan jag göra. Reflektera, åtminstone för syns skull. Sitta här framför skärmen och tänka. Skriva ner små genomtänkta ord om att inte göra någonting. Då verkar det som om jag gör något. Att jag tänker. Alltid är det någon som går på det.

Skribenten vill tugga på pennan. Hur gör man då, när man skriver på dator?

På tv hör jag Det ska va gôtt å leva. Är det en karantänslåt? Att bara sitta med brorsan och meta, långt från alla andra...och verkligen njuta av det. Det funkar väl. Ett tag.

Sitta på balkongen och spana. Där händer inte särskilt mycket. Gatan är tom. Kallt är det också. Bättre att gå ut och gå; då kan jag njuta av att komma hem igen. Bara jag inte kommer för nära någon när jag är ute. Nej, jag har inte skaffat krinolin, som jag såg ett förslag om häromdagen. Och inga vildsinta hundar som håller medmänniskorna på avstånd. Vilka stolliga idéer folk kommer med...

Gå ut i köket och göra mer kaffe. Kaffe, läste jag i tidningen, kanske det blir brist på framöver. Det har jag läst om choklad också. Hur ska det gå, livet utan choklad och kaffe?

Handarbete. Lägga pussel. Spela dataspel. Läsa alla klassiker som står i olästa-hyllan (har jag några där?). Öva spanska.

Inte får jag dansa. Dansar gör jag med andra. Det går inte. Det är inställt.

Jag kan inte sjunga med andra heller, så som jag är van. Sjunga själv går dock. Ska jag ta chansen nu, när ingen hör, och lära mig Cecilia? Den som fick mig utsparkad från en kör, för att jag inte kunde? Celia...you're breaking my heart...you're shaking my confidence daily... Och jag har ett singing call upptejpat på toa, en figur har lagom längd för handtvätt.

Spela dragspel. En gentleman är någon som kan spela dragspel men inte gör det, har jag hört. Jag har inga ambitioner att bli gentleman. Inte om det innebär att jag inte får spela dragspel. Det är nedlåtande och absolut inte gentlemannamässigt att uttala sig så om ett instrument. Ett instrument gör bara det man använder det till. Bara harpa låter vackert, hur man än gör. Dragspel kan vara brôtigt, dominerande, tråkigt. Det kan också vara mjukt och lågmält och låta väldigt spännande. Det beror helt på den som håller i spelet. Jag vill lära mig spela annorlunda. Spela musik är bra för hjärnan. Åtminstone hindrar det den från att slå knut på sig, som den hotar att göra när jag inte får tugga på pennan. Tankarna fladdrar och hjärnan krumbuktar sig och hux flux är det en knut...Det ska man inte ha. Det blir så konstiga tillknölade tankar då. Tankar ska flöda fritt. Som fukten i sanden.

Det är nyttigt att ha tråkigt, sägs det. Det blir konstiga kortslutningar och korsbefruktningar när hjärnan snor runt och försöker slå knutar. Ingen vet vad resultatet kan bli. Något alldeles nytt. Eller bara ett kåseri om att ha tråkigt.